mari

Äntligen hemma!
Elias har, efter att han fick i sig lite vätska och antibiotikan började verka, varit jättepigg!
Det har gått lite i vågor, men vissa stunder har man nästan behövt binda fast honom i sjukhus sängen för att han inte ska rymma från rummet.
Elias fick inte lämna rummet pg av smittospridningen, tänk er en liten pojke som bara legat stilla i en vecka och som plötsligt får all energi tillbaka, så får han bara röra sig på de 10 kvadraten som rummet va på. (Eller om det ens va det!?)
Han har gjort otaliga rymningsförsök, förstod inte varför alla andra fick gå ute i korredoren, men inte han?

I morse vaknade jag kl 5 av att Elias skrek RAKT ut! Sen illtjöt han konstant i 45 minuter medan sköterskan försökte ta lite prover. Men i och med att han skrek så spände han sig och då tog det ännu längre tid och han skrek mer... Ah, ond cirkel, som tillslut stoppades av att sköterskan, lite desperat, sa till Elias:
"Om du är duktig nu och gör klart detta och  tar sista medicinen så får du en klubba".
Jajjemensan, färdig på två röda.
Och så var klubban i mun...
Grattis...
Kommer ju bli lagom enkelt att få ordning på matvanorna igen nu när vi kommer hem, men men, bara till att kämpa!

Han blev ju såklart så uppspelt att han aldrig somnade om...
Men vid åtta kom läkaren och berättade den underbara nyheten, vi skulle skrivas ut!
Återbesök på tisdag för att se att alt vänder, och hemma en vecka till pg av smittorisken och att Elias är känsligare för infektioner under antibiotikatiden.
Blir nog bra, vi kommer ju hinna klösa ögonen ur varandra 511 gånger innan nästa helg!
Får ta denna tiden och försöka mysa och va lite kreativa, sätta om lite blommor, måla fingerfärg och planera för kommande födelsedagskalas!

Ska svänga ihop någon lunch nu, och ringa lite försäkringsbolag...

Puss!